Saknar hästar!

Hade int tänkt skriva idag, men kom till andra åsikter. Har varit nu 11 dagar utan hästar, och dethär börjar kännas som en rehabiliteringsprocess. Varje dag sitter jag här hemma och tänker på hästar och hur ljuvlit de skulle vara att slippa till stallet och sköta en häst man tycker om. Och dethär handlar int om att bara få rida, de e int de ja behöver mest, utan att bara ens få vara på stallet och sköta, borsta få umgås med hästar. Jag vet att dethär  kan låta jätte underlit för en som inte rider, eller har skött hästar, men det är som att MÅSTA vara utan det man njuter av mest i världen. Det är som att en fotbolls spelare, eller en som har fotboll som hobby, måst plötslit sluta spela och inte har möjlighet att fortsätta. Lika svårt är de nu för mej. Har ridit i 10 år, och slipper nu int å göra de som jag tycker mest om av allt. Det som gör saken ennu svårare, e det att ja vill ha möjligheten att sköta om en häst som ja verkligen bryr mej om. Int är det samma sak att sköta om en häst man int kommer överens med, som att sköta en som man passar perfekt ihop med. För så är det. Vissa hästar e bara som gjorda till just mej.

Duvina

Kuvastus, min förra häst

Jeviiri

Pilvi

Tomahawk

Här är hästar som under dessa 10 år passat mej bäst och fastat i mitt hjärta. Saknar dem alla.

Alla kanske int förstår varför dehär e en så stor sak fö mej, men de känns liksom att hästar e de som jag e bäst på och kan nestan utan och innan, känns de som. På stallet kan jag vara helt mej själv och njuter av det mest av allt.
Så problemet e ju att hästar kostar så jävla mycket att hålla vid liv. Nu gäller de alltså fö mej att fösöka hitta åt mej en häst som jag kan sköta, vilket låter mycket enklare än det påriktigt är. Dessutom känns det ju jätte svårt att sköta om en häst, och hållas bara som skötare, när jag tidigare ägt en häst och då kunna göra precis vad jag vill med den och hur mycker som helst.