Personal

Hejj på eer!

Har lite funderat här vad jag ska skriva om, och kom till den slutsatsen att jag faktist skulle kunna copypaste några stycken här från min "Learning diary" som vi måst skriva i skolan. Vi måst göra det varje dag efter att vi haft "Patientens andliga behov och vården vid livets slutskede". Lite deppit nog, men så är livet ibland.

1.11.2011
Kära dagbok,

Idag talade vi på timmen om döden och att man kommer att måsta uppleva döden på olika sätt inom vårdarbete. Vi skall fundera på frågor gällande döden redan nu, så att vi tänkt igenom sakerna så bra som möjligt, för att kunna undvika eventuella utbrott och problem då man första gången upplever döden inom sitt arbete. 

Till en början lyssnade vi på Tuntematon potilas av Arttu Wiskari och jag kan säga att alltid när den sången kommit på radion, har jag genast bytt kanal. Har bara hört att det är en finsk sång och därför valt att inte höra den. Me nu har mina uppfattning om sången ändrat, för jag tycker att den faktist är rätt så vacker. På sitt sätt. Den handlar om att villa dö. Jag har faktist hört mycket om det att man som åldring bara sitter hemma i ensamheten och väntar på att få dö. Jag tycker attt det är en alldeles hemsk sak, att någon faktist vill dö. Enligt mej borde man vara lycklig för att få leva och leva sitt liv vackert, och så att man själv är lycklig. Förståss har man någong gång dåliga dagar och jag tror att alla i något skedet av sitt liv önskat att man var död men det är en annan sak att påriktit villa det och vänta på döden. Jag tycker att alla barn och barnbarn i det fallet har som skyldighet att se till att åldringarna har det bra och är lyckliga. 

 

9.11.2011

Kära dagbok,

Idag talade vi på timmen ganska mycket om religionen och andlighet överhuvudtaget. Detta ämne är mig ganska nära på det sättet att jag funderat mycket på religionen och dess betydelse då jag var lite yngre. Själv är jag nämligen romersk-katolsk, vilket kommer från min mammas sida, eftersom hennes släkt kommer från italien. Jag har alltså fått min religion efter henne, lika som även min syster har. Då jag var yngre, enda från 6:e klassen till högstadiet, så har jag fått religionsundervisning skillt från övriga klassen, eftersom de alla var lutherska. Det här avskydde jag då, jag måste en lördag varje månad fa på ”lördagsskola” på religionstimmar. Det enda jag då ville, var att få gå på vanliga religionstimmar med klasskamraterna, men det fick jag inte.

Idag på timmen kom denna fråga upp: Har barn rätt att välja sin egen religion? Först tänkte jag att svaret skule vara ja, men enfter en stund kom jag på att svaret för min del absolut är NEJ! Jag hatade min egen religion när jag var mindre och skulle då absolut ha velat byta religion till samma som alla andra på klassen hade. Nu när jag är äldre, skulle jag absolut inte byta religion! Nu kan jag äntligen vara stolt över att vara på detta sätt annorlunda och silja mej från massan. Det är klart att religionen inte syns utanpå på männsikan, men alltid om någon diskuterar katolism och undrar över eventuella skillnader till lutherska kyrkan, så kan jag med glädje svara på frågor och känner mej stolt över det! (Det är klart att jag inte är någon religion expert men svarar bäst jag kan! )
Därför säger jag att man inte borde få välja sin religion då när man ennu är ”ung och dum”, när man är äldre kan det vara att man blir stolt för sin religion istället.

På lektionen talade vi även om andlighet, dess betydelse och mening. För mig betyder ordet andlighet något religiöst, jag förknippar det lätt med ordet själ. Vissa människor tycker att det är löjligt att tro på gud, himmel, helvete och änglar. Det tycker jag till en viss grad också, men andlighet är en sak som jag årminstone vill tro på och som ger förväntansfulla tankar åt mej. Jag vill gjärna tro på änglar, och att vi alla har en egen skyddsängel som skyddar oss, det ger mig trygghet.  
En viss händelse fick mig speciellt att börja tro på änglar och deras betydelse. Det var nämligen så att jag och min pojkvän skulle på sommaren köra ensamma till vår stuga. Vi kunde hela  vägen enda tills vi kom till en korsning där man skulle välja höger eller vänster. Min pojkvän sade då att han tror vi skall till vänster och det trodde jag faktiskt också. Endå var det något som ville få mej att vända till höger och så gjorde jag det. Det var ju alldeles klart fel håll och vi måste vända om efter ett par minuter. Så fortsatte vi längs den vägen som for till vänster. Efter att ha kört ett par minuter såg vi några bilar framför oss och då vi kom närmare märkte vi att en av bilarna krockat med en älg.
Denna incident fick mej att tänka mycket. Varför vände jag till höger då jag helt klart endå visste att vänster varit rätt? Om vi skulle ha valt höger först, skulle vi då ha krockat med älgen istället? Jag vill åtminstone tro att det var våra skyddsänglar som skyddade oss och fick mej att välja höger väg.